Den tolfte juli varje år firar Nordirlands protestanter det som kallas Orangemen’s Day eller bara Den Tolfte (The Twelfth).

 

Protestanter på Irland har firat sin närvaro och dominans på ön sedan 1600-talet, och under åren har olika dagar varit populära. De flesta av dessa dagar har nu försvunnit i glömska. Fram till slutet av 1700-talet firades t.ex. det irländska upproret, som började den 23 oktober 1641, just den 23 oktober. Upproret pågick under många år och slutade först under 1650-talet, då Oliver Cromwell, som ersatt den avrättade kungen av England, totalt besegrade de upproriska katolska irländarna och återvann kontrollen över Irland för protestanternas räkning. En annan tidig minnesdag var födelsedagen för William III av Oranien, den 4 november, som också högtidlighölls under många år.

 

William III av Oranien var gift med engelska kungen James II dotter Mary, och när parlamentet år 1688 avsatte James, eftersom de fruktade att den katolske James skulle driva fram en katolsk succession med sin nyfödda son i centrum, bjöds William och Mary in till att bli Englands nya, gemensamma, regenter, under namnen Mary II och William III. Den oblodiga kuppen kallas The Glorious Revolution.

 

James II gav inte upp sin tron utan strid, han gick i exil i Frankrike där han med den franske kungens hjälp samlade ihop trupper som han tog med sig till Irland, där han hade ett fäste bland öns katolska befolkning, som inte var helt nöjda med hur Cromwell betett sig en generation tidigare. Till Irland begav sig även William med sina engelska trupper för att försvara sitt nya kungarike. Striden stod enligt traditionen vid floden Boyne den 1 juli 1690. Där mötte Englands nye kung, den nederländske William III av Oranien sin svärfar James, nyligen avsatt från den engelska tronen! James II förlorade striden och fick lämna slagfältet med svansen mellan benen tillsammans med sin armé. Kampen på Irland gick vidare men James själv återvände efter slaget till Frankrike, och återkom aldrig till Irland, eller England.

 

Striden vid Boyne utspelade sig den 1 juli 1690, så varför firas den tolv dagar senare?

 

Orsaken är en ny kalender och en stark tradition, och närvaron av inte bara en utan två kungar. Det var från början inte striden vid Boyne som firades den tolfte juli utan en annan strid, striden vid Aughrim 1691. Detta var den slutliga striden i kriget mellan James II och William III, även om ingen av dem var på plats, och den katolska armén som nu huvudsakligen bestod av irländare, James franska armé hade lämnat irländarna att slåss för sin frihet bäst de kunde, kämpade tappert innan de tvingades ge upp. Protestanterna firade minnet av denna slutliga seger med parader och tända eldar redan från tidigt 1700-tal. Även slaget vid Boyne firades, men då den 1 juli och i mindre omfattning än slaget vid Aughrim.

 

Traditionen att fira den tolfte var så stark att när man, under mitten av 1700-talet gick över från den julianska kalendern till den gregorianska kalendern (introducerad av påve Gregorius XIII år 1582), fortsatte att fira den tolfte, trots att slaget vid Aughrim då låg flera dagar längre fram i kalendern. Skillnaden mellan den julianska och den gregorianska kalendern var under 1700-och 1800-talen 11 dagar, vilket plötsligt gjorde att den 1 juli, dagen för slaget vid Boyne blev den 12 juli, den gamla dagen för slaget vid Aughrim. Den gamla kalendern levde på sätt och vis kvar i den nya, och långsamt försvann minnet av Aughrim och ersattes av slaget vid Boyne.

 

Ytterligare en orsak till att man föredrog att fira slaget vid Boyne var att William III själv var på plats där. William, på norra Irland ihågkommen som kung Billy, hade tidigt ett stort symbolvärde i kampen mellan protestanter och katoliker på Irland, särskilt för Oranienordern som grundades i slutet av 1700-talet, och som hellre såg att man firade Boyne än Aughrim.

 

Skillnaden mellan den julianska och den gregorianska kalendern ställde till det i Europa under lång tid, och för historieintresserade än idag. Kalendern infördes vid olika datum i olika delar av Europa. Först ut var de katolska länderna, medan protestantiska länder som England och Sverige är relativt sena med bytet. I princip byter man inte till detta papistiska påfund förrän man blivit överbevisad om fördelarna med den nya kalendern, som ä mycket mer praktisk än den gamla. England gjorde bytet år 1752, och Sverige året efter, 1753. Stora delar av östra Europa införde kalendern först på 1900-talet, och Turkiet först 1926. Detta ger många olika datum för viktiga händelser i Europa, slaget vid Poltava t.ex. stod den 27 juni 1709 enligt den julianska kalendern och den 8 juli enligt den gregorianska. När Gustav II Adolf dog i slaget vid Lützen 1632 rapporterade svenska krönikörer att det skedde den 6 november. Motståndarsidan däremot gick efter den gregorianska kalendern och meddelande kejsaren att den svenske kungen stupat den 16 november (fram till år 1700 skilde det 10 dagar mellan kalendrarna).

 

Facebooktwitterlinkedin