Eller

Hur the Pretenders förlorade Englands tron

 

När George I blev kung av England 1714 var det så att säga på vissa omvägar. Englands parlament hade fått gräva djupt i ätten Stuarts släktlinje för att hitta en godtagbar protestant som kunde bli kung. Det ska ha varit så illa att man fick hoppa över drygt 50 personer som stod närmare tronen, sett till släktskap. Men religion var viktigare än blod och därför blev det elektorn av Hannover, George, som fick jobbet som kung av England.

 

Hans tron var dock långt ifrån säker, och det var viktigt för honom att etablera sitt hus, huset av Hannover, på Englands tron. Han saknade inte arvingar, och den nya kronprinsen, den blivande George II, var redan 31 år gammal och stabilt gift, med egna arvingar.  Den äldsta av dessa fick stanna i Hannover som familjens representant. Allt var dock inte frid och fröjd i kungahuset, fader och son (George I och II) kom inte alls överens, och detta var något av ett släktdrag, George II kom inte heller överens med sin son och arvinge Fredrik, han som fick stanna i Hannover 1714. Han kom däremot bra överens med sin andre son, Vilhelm, hertig av Cumberland. Det är kanske onödigt att påpeka, men bröderna kom inte heller särskilt väl överens med varandra.

 

På andra sidan Engelska kanalen fanns tronpretendenterna, gamle och avsatte kung James II dog 1701, efter att ha gjort ett misslyckat försök att ta tillbaka tronen via Irland. Detta försök slutade med slaget vid Boyne 1690. Efter detta var James slut som härförare, han flydde tillbaka till kontinenten med svansen mellan benen och ett nytt smeknamn, Seamus a Chaca. För den som undrar så är betydelsen inte särskilt positiv. Inte för att hans opponent, Vilhelm av Oranien, var så mycket populärare på ön. Den orangea delen av Irlands flagga ska härstamma från honom (liksom de irländska protestanternas fascination av färgen orange), även om det finns de som hävdar att det orangea i flaggan egentligen är guld och inte har något med Vilhelm eller religion att göra.

 

Efter James II död togs striden om Englands tron upp av hans son, James III, the Old Pretender. Detta var sonen vars födelse hade fått England att avsätta James 1689, i den ärorika revolutionen, som säkert inte kändes så ärorik för James II och hans son. Deras anhängare kallades vid det här laget för jakobiter (James och Jakob är samma namn). James III, the Old Pretender, erkändes vid faderns död som kung av England, Skottland och Irland av franske kungen Ludvig XIV som sannolikt gjorde detta för att han visste hur mycket det skulle reta Vilhelm av Oranien, som nu satt på Englands tron. Vilhelm och Ludvig hade en lång historia av avsky varandra.

 

Jakobiterna, med the Old Pretender i spetsen gjorde ett antal försök att ta över tronen, vanligen via Skottland, där stödet naturligt nog var som störst. Ätten Stuart var i grunden skotsk, och långt ifrån bortglömd i de gamla hemtrakterna. Redan året efter George I trontillträde, 1715, gjordes ett nytt försök, så George tron var långt ifrån säker.

 

Några år senare föddes James III son, en man med många namn. Hans officiella namn var Charles Edward Louis John Casimir Silvester Severino Maria Stuart, men han gick till historien som the Young Pretender eller Bonnie Prince Charlie.

 

Charles stora chans kom 1745, han var då utsedd till regent av sin far, som ansåg sig vara för gammal för att själv slåss. Vid det laget satt George II på Englands tron. När Charles landsteg i Skottland fick han smeknamnet Bonnie Prince Charlie för sitt vackra yttre, som tydligen gjorde stort intryck på damerna i Edinburgh, som Charles intog utan större problem, garnisonens ledare där verkar ha varit på hans sida i konflikten. George II skickade sin son, hertigen av Cumberland, en erkänd krigare till Skottland, medan kronprins Fredrik fick vara hemma. När lillebror återtog staden och slottet Carlisle från jakobiterna, ska Fredrik ha låtit tillverka en modell av slottet i spunnet socker, som han och hans vänner sedan attackerade med frukt.

 

Hertigen av Cumberland och Bonnie Prince Charlie möttes slutligen vid Culloden, det senaste slaget på brittisk mark. Här krossade hertigen jakobiterna och när striden var över hade den krävt drygt 2000 liv, den överväldigande majoriteten jakobiter. För det blodiga slaget, men kanske mer av det som hände efter slaget, fick hertigen namnet ”slaktaren Cumberland” i Skottland. Slaget följdes av en närmast etnisk rensning i Skottland, där Cumberlands trupper dödade alla som de trodde hade samband med Bonnie Prince Charles. Hundratals män och kvinnor greps också och skickades till London, där ett antal avrättades efter rättegång. Många dog också på vägen till London, en resa som i vissa fall verkar ha tagit hela åtta månader. Charles själv lyckades ta sig tillbaka till Frankrike. Inga fler försök att ta över tronen gjordes efter detta, även om Charles och hans far James fortsatte att se sig som de rättmätiga arvingarna till Englands krona.

 

Efter slaget vid Culloden förbjöd det engelska parlamentet bruket av klanfärger, utom i uniformer. Kronprins Fredrik lät något år efter förbudet avbilda sin son i just klanfärger. En tydlig politisk handling och en utsträckt tunga åt både pappa kungen och lillebror, hjälten från Culloden!

 

Bonnie Prince Charlie dog utan arvingar 1788, och hans anspråk på tronen övergick till hans bror Henry. Henrys anspråk på Englands tron erkändes aldrig av katolska kyrkan eller någon annan prominent part, och eftersom Henry var präst, till och med kardinal, hade han inga arvingar som kunde ta upp kampen om tronen efter honom. Ätten Stuart dog ut med honom 1807. Vid det laget satt Georg III, den lilla pojken i klanfärger, på Englands tron. Kanske nynnade han lite då och då på den populära folksången Ye Jacobites by name, vilken började som en politisk sång riktad mot the Pretenders, men som i slutet av 1700-talet hade övergått till att vara den mer allmänna antikrigsschlager vi känner idag.

 

Facebooktwitterlinkedin